SYSTRARNA LUNDBLADS BLOGG

Var går gränsen för hur länge man får stirra på någon utan att det anses vara fult?

När man var liten fick man ju alltid höra: "det är fult att stirra", "det är fult att peka" osv. men tydligen verkar dessa regler upphöra när man har med sig någon som inte kan säga ifrån, som t.ex. en bebis, ett djur eller en handikappad.

Jag reser varje dag nästan 40 tunnelbanestationer med en liten hund. Jag är också extremt åksjuk av de nya j***a tunnelbanetågen med bromsningsdämpning som gör att man får frukosten i munnen så fort de petar på bromsen eller gasen. 

Det börjar redan på perrongen. Alla vänder sig om så fort vi kommer ned för trapporna. Det är en ganska normal reaktion när någon anländer till perrongen. Det är också normalt att titta bort när blicken legat kvar liiite för länge. 
På en bänk sitter en gubbe, en fjortis och två kvinnor i medelåldern. Alla glor.

1 minut går, två minuter. Jag börjar lessna på deras blickar och stirrar tillbaka menande på dem en och en i ögonen för att de ska vika bort med blicken. Det gör de inte. Det är som om deras huvuden har fastnat.

Jag ställer mig bakom hissen för att slippa bli utstirrad så här tidigt på morgonen. Då reser sig gubben och ställer sig så att han ser oss igen.

Jag börjar därför att gå längst bort på stationen.. ..och gubben efter. Jag småspringer hela vägen bort och gubben linkar på bäst han kan, fortfarande med ögonen fästa på hunden.

Äntligen kommer tåget och jag fintar bort honom genom att snabbt hoppa in i en annan vagn.

I vagnen sitter nya fågelholkar. Vi slår oss ned där det är minst folk och jag försöker fokusera blicken utanför fönstret för att hindra åksjukan. Vid nästa station kommer det på mer folk. De får syn på hunden och sätter sig på titt-avstånd och stirrar, stirrar, stirrar. Ni kan säkert se det framför er själva. Huvudena lite på sned, en litet leende och en blick som inte viker trots alla möjliga hintar. 
 
Innan jag hinner förstå vad som händer så står hon där. Tanten. Hon slår sig ned mittemot oss. Och det är nu jag vet att det är kört. 18 stationer med åksjuka, hund och sällskapstörstande tant. Förstår ni läget?

Sen börjar det. 
-Vad söt hon är, är det en hon? kuttrar tanten.
-Mmm..
-Hej vovven, heeej, heeeeeej lilla vovven, ja vad söt man kan vara då. Ska du hälsa på mig? Ja heeeej, hälsa lite på tanten. heeeej!

Hela vagnen sitter fortfarande och stirrar. Fler personer kliver på.

-Ja luktar det katt? Jaaa det luktar katt! Vad heter hunden? fortsätter Tanten.
-Hon heter Vida.
-Heeeeej Vida! Ja kom då Vida!
-Varför skakar hon? Ja skakar du lilla vän..
-Hon tycker det är spännande att åka tunnelbana, svarar jag inövat eftersom jag får frågan varje tunnelbanefärd.
 
Så här fortsätter det...i 18 stationer. Dag ut och dag in. Är det inte tanter, som ska prata i 30 minuter om att de har en skinkmacka i dra-maten-vagnen så är det en dagisklass (nu är det VERKLIGEN kört) som ska stå och yla om hunden under hela resan. Medan jag sitter grön av illmående och försöker avstyra konversationen så gott jag kan utan att vara uttalat otrevlig.

Kanske borde jag sy upp en tröja till hunden med texten "Matte säger att det är fult att stirra". Vad tror ni?